Jag saknar hästarna. Jag saknar hästarna så det värker i mig. Det är först nu jag inser hur lyckligt lottat jag har varit.

Först och främst att min mamma delade intresset. Ska jag vara ärlig vad det hon som fick mig att börja. Sedan att vi fick möjlighet att vara delägare, medryttare och skötare åt olika hästar. Jag och en kompis har även hyrt hästar flera somrar i rad.

Men det bästa tiden måste ha varit när jag fick ha en häst som min egen. Egentligen var det tre . Alla lika underbara. Men fruktansvärt olika. En älskade att springa, en var oinriden och en skulle inte kunna göra en fluga förnär.

Tiden delade jag med en mysig 93a kallad Emma ( se gula tröjorna ). Och det blev bättre än vad jag kunde ana.

Vi var med om så mycket, långa galopper, tidiga morgonar, busiga hästar, att trilla av, att trilla med häst, flera föl. Det var helt underbart.

Nu har jag Emma att tacka för att hon tillfredsställer min hästabstinens en aning. Ibland rider vi på hennes vackra häst Hugo, precis som på bilderna ovan!.