Jag kramar ratten. Jag ligger ner i kurvorna. Jag är inte kompis med växelspaken. Jag sätter på vindrutetorkaren istället för blinkers. Jag brukar hälsa på de fina vita strecken utmed kanterna. Men ändå måste jag erkänna att hittills har det varit riktigt kul att kalla sig medtrafikant.

Hur många gånger i sitt liv vinner man en mega geisha. Ne, just det. Aldrig. Och det har jag inte heller gjort denna gången. Fast det räknas nästan. För det var mammas kille som kammade hem potten. Och jag stod faktiskt bakom och hejade på. Det är nu jag ska lägga in parantesen att jag har gett mig in i ett försök att klara mig utan godis fram till skolstarten. Men det är lugnt, jag har lagt in ett par kartonger på mitt rum. De väntar på mig..